Ritva Södergård

Helhetsmässigt välmående
Ritvas vardagsglimtar

Gå bredvid mig!

Sitter och reflekterar över livets olika skeden. Ropade just hejdå åt en upprymd tonårstjej som skulle på hemmafest. Sonen är hos en kompis och mannen i huset på dragspelsträff. Det är tyst i huset. Är det något man får börja vänja sig vid?

Känner att vi håller på och svänger blad i livsboken här på Hemgården. Rollen som mamma håller definitivt på att omformas. Jag är lite tudelad, dels tycker jag att det är ganska skönt med större självständighet men dels längtar jag tillbaka till småbarnstiden. Det är inte så länge sedan man upplevde sig som livsnödvändig för att allt skulle klaffa, alla skulle få mat och rena kläder och logistiken skulle fungera. Allt vi gjorde och alla initiativ kom från oss vuxna.

I dagens läge är det inte så längre. Barnen (11 och 14 år) har vuxit upp till självständiga individer med egna kompisgäng. Och framförallt egna planer och tidtabeller. I går satt vi vid middagsbordet och funderade på sportlovs programmet för de kommande dagarna. Vi vuxna hade tänkt att familjen skulle gå på den lokala revyn inkommande fredag. Det blev livliga diskussioner och förmaningar från barnen att vi inte hade diskuterat med dem först, de hade ju annat program planerat för fredagen! Så vi fick så lov att boka om revyplanerna till lördag. Det tar tid att vänja sig vid att man inte är ensam om besluten längre. Egentligen är det väl helt i sin ordning att alla får vara med och planera gemensamma aktiviteter, så det är bara att vänja sig.

Emellanåt när man hoppar in i bilen för ”femtielfte” gången per dag får man nog en känsla av att den största rollen man har i barnens liv för tillfället är som taxichaufför. Tidigare hade man barnens fulla uppmärksamhet, nu har man vartefter fått börja vänja sig vid att kompisar tar mer och mer av deras tid. Därför är de stunder när man får ha dom alldeles för sig själv otroligt värdefulla. Det kan handla om en gemensam promenad och diskussion om de senaste händelserna i kompisgänget, om relationer och bekymmer. Eller en gemensam pratstund uppkrupen i soffan. Jag är också tacksam för våra go´nattstunder innan läggdags, när vi går igenom dagen som gått och morgondagen.

Emellanåt slår tanken ”barnen är bara till låns hos oss” över en likt en kalldusch. Man får se från sidan när de utvecklas, testar sina egna vingar, faller och kravlar upp på nytt. Nu stiger inte barnen längre efter mig i mina fotspår, nu går vi sida vid sida och gör två olika fotspår. Jag hoppas vi får fortsätta gå så. Att vi vuxna ska få finnas där bredvid som en stor trygghet.

Må skyddsänglarna alltid vaka över dem!

Kommentera