Ritva Södergård

Helhetsmässigt välmående
Ritvas vardagsglimtar

Sorgens år

År 2016 var ett sorgens år. Båda mina föräldrar gick bort, med 9 månaders mellanrum. Mamma nybliven pensionär och pappa några år äldre. Jag saknar dem båda oerhört mycket. Det är svårt att förstå att en generation nu är helt borta.  Sett ur våra barns synvinkel hör jag nu till den äldsta generationen, eftersom även mina mor- och farföräldrar är borta. Identitetskris! Mitt i sorgen. En tomhet ramlade över mig. Jag som ansett mig ung! Fast jag är vuxen (40 +) har jag även haft rollen som barn och barnbarn. Nu är jag ”bara” förälder, mamma. Det känns som man blivit mycket äldre på en gång. Man börjar reflektera över det här med ålder och vilka roller man har i olika livsskeden. Känner också ett större ansvar att föra vidare kunskap om släkten och händelser förknippade med mina föräldrar och mor- och farföräldrar. Känner att våra barn behöver få rötter. Rötter som naturligt växer i och med ett umgänge med mor- och farföräldrar. Nu har våra barn gått miste om detta umgänge i en ganska ung ålder.

Har också tänkt mycket på hurudana personligheter mamma och pappa var, deras styrkor och svagheter. Vilka egenskaper som gått i arv till mig och min syster. Vilka egenskaper de i sin tur fått ärva av sina föräldrar. Hur de uppfostrat oss och vilka värderingar de stod för. Inför pappas begravning satt vi hos prästen och pratade om hurudan han varit som pappa och person. Vi delade med oss av fina minnen och berättelser från vår barndom men även ganska färska händelser. Då sa prästen något som etsat sig fast i mitt minne ”Nu är det vår uppgift och tur att föra vidare pappas goda egenskaper till våra nära och kära”. Tålamod, hjälpsamhet, förnöjsamhet, ärlighet, ödmjukhet. På vilket vis kan jag låta de här egenskaperna genomsyra mitt liv och strömma vidare till min omgivning? När jag medvetet försöker styra mina handlingar utgående från de här värderingarna känns det som om pappa finns med mig. Livet känns plötsligt varmare på något obeskrivligt sätt.

Livet är orättvist, det kommer vi inte bort från. Båda föräldrarna hade sett fram emot en aktiv pensionärstillvaro tillsammans. Ett egnahemshus med trädgård att sköta, ett litet jordbruk som var en kär hobby för pappa som älskade att vara i skog och natur och följa med årstidernas växlingar. De hade drömmar och planer. Nu blev det inte som de hade planerat. Det blev ett abrupt avbrott på tidslinjen. Frågor som min syster och jag bollat av och an är: ska/bör/vill vi fortsätta med föräldrarnas drömmar? Är de förenhetliga med våra drömmar? Vi har väl ändå kommit fram till att varje människa och varje generation måste utgå från sina egna drömmar, möjligheter och intressen. Det är här och nu livet är. Vi kan inte leva någon annan människas liv.

Men att avstå från något som man vet föräldrarna vårdat och hållit kärt, det är jobbigt. Jättejobbigt. När jag var som mest nere och vilsen tröstade min kloka dotter mig med följande mening: ”Mamma, vet du, jag tror att de här värdsliga sakerna inte spelar så stor roll när vi kommit upp i vår himmelska dimension, där har man uppnått en större förståelse”. Genast kändes det lite ljusare.

Saknaden kommer och går. Har bådas telefonnumror kvar i telefonen, har inte förmått mig att radera dem. När jag stått inför ett problem är det inte bara en gång jag tänkt tanken att jag ska ringa mamma eller pappa och fråga. Nu går det inte längre. Två stolar gapade tomma vid matbordet under julhögtiden. Det är många traditioner som bryts. Som min kära syster konstaterade ”vi måste skapa nya traditioner”. Så sant. Men så jobbigt.

 

 

Kommentera